Den amerikanska ekonomin fortsätter att uppvisa en imponerande styrka. Under mars så kom ytterligare en stark jobbrapport, där fler jobb skapades än vad marknaden förväntade sig. De framåtblickande indikatorerna pekar emellertid på en tydlig förändring framåt. Antalet varslade steg betydligt samtidigt som företagens anställningsplaner var på den lägsta nivån sedan 2016. Ekonomer brukar studera sambandet mellan vakansgraden (icke tillsatta jobb) och nivån på arbetslösheten för att förstå bland annat dynamiken i löneökningstakten, som är en viktig komponent i inflationsförväntningarna. Efter pandemin sköt vakansgraden i höjden, samtidigt som många personer valde att lämna arbetskraften, vilket ledde till en hög vakansgrad och en relativt låg arbetslöshet. Under de år som följt efter pandemin har vakansgraden fallit, men arbetslösheten varit låg och relativt oförändrad. Detta har skapat ett tryck uppåt på lönerna. Detta blir också synligt i antalet frivilliga uppsägningar och löneökningstakten, det vill säga att fram till 2022, var det många som sa upp sig frivilligt, och återanställdes till en högre lön. Under 2023 och in i 2024 har detta reverserats (normaliserats), vilket är ett tecken på mindre obalanser i utbud och efterfrågan på arbetskraft. Under en period av stram penningpolitik som FED tillämpat, vill man inte riskera en kraftigt stigande arbetslöshet, utan snarare balansera arbetsmarknaden. Eftersom många nya jobb skapades, så kan man dock konstatera att mycket talar för en mjuklandning av ekonomin, och att FED mycket väl kan parera en eventuellt kommande avmattning på arbetsmarknaden (som är tydlig i de ledande indikatorerna) med lägre räntor.
I Europa kom inflationen in lägre än förväntat (2,3 procent jämfört med 2,6 procent). Tjänsteinflationen är fortfarande den enskilt viktigast komponenten i Europas inflationsproblematik, både avseende dess vikt, och att den fortfarande är kvar på relativt höga nivåer kring 4–4,5%. Nästa viktiga siffra avseende ECB:s räntepolitik, är just tjänsteinflationen som publiceras i maj. Detta medför att det inte är sannolikt att ECB sänker innan mötet i juni.
I Sverige ser situationen svagare ut än i USA och övriga Europa (som vi berört i tidigare månadsrapportering). I den senaste rapporten från Riksbanken så framgår det att inflationen enligt huvudscenariot under 2024–2025, ligger under målet på 2 procent, dock relativt högt i en historisk jämförelse. Måttet KPIF, det vill säga inflation mätt med fast ränta samt utan påverkan av energipriser samt företagens inflationsförväntningar ligger även under inflationsmålet de kommande åren. Detta talar för att Sverige kan agera snabbare än Europa. Mot detta skall vägas eventuella effekter på svenska kronan. Detta kan vägas in i Riksbankens beslut, men inflationstakten i Sverige är troligen det viktigaste för Riksbanken. Värt att beakta är även den nominella valutakursen i förhållande till den reala. Studerar man detta samband över tid, så är det nu tydligt att kronan är väsentligt undervärderad, då avvikelsen mellan nominell och real valutakurs nästan är på samma extrempunkt som under finanskrisen.
Marknadens förväntningar om takten i räntesänkningarna har modererats under det första kvartalet. Baserat på den information vi har i dagsläget, verkar tre sänkningar i Sverige vara rimliga. Börsen har tydligt tagit till sig en förväntad förbättring av den ekonomiska aktiviteten, så till den grad att avvikelsen mellan hur vissa sektorer värderas jämfört med var i cykeln vi befinner oss, snarare liknar att man redan prisat in stora delar av förbättringspotentialen. En balans mellan räntebärande exponering och kvalitetsaktier är fortfarande det övergripande temat i våra absolutavkastande fonder, med en reservation för att riskaptiten på marknaden är hög, och att ett presidentval med oklart utfall och marknadsimplikationer stundar under hösten i USA.
