Inom Norron har vi under året tydligt tagit position för fallande räntor. Det har varit extra påtagligt i våra räntefonder, men även materialiserats i de absolutavkastande fonderna. Förväntningarna kring lägre styrräntor globalt har varierat kraftigt under året, men har tydligt kommit ner i samband med ekonomisk statistik samt uttalanden från centralbanker de sista 3–4 månaderna.
Riksbankens beslut att sänka räntan vid det senaste mötet kom inte som någon överraskning, ej heller blev vi förvånade över den guidning de gjorde där de signalerar för ytterligare 3 sänkningar innan årsskiftet. Vi tror på tre sänkningar, och att styrräntan når 2,75 procent vid årsskiftet. Lägre inflation och framåtblickande inflationsrisker samt en fortsatt försvagning på arbetsmarknaden ligger bakom Riksbankens resonemang. Värt att notera är att Riksbankens prognoser inte räknar med någon framtida försvagning av arbetsmarknaden. Får vi se ytterligare en nedgång i sysselsättningen kan det mycket väl bli aktuellt med en sänkning med 0,5 procent (i stället för de traditionella 0,25 procent man normalt tillämpar).
När inflationen kommer ner så blir arbetsmarknaden den enskilt viktigaste parametern att bevaka. Detta gäller inte bara i Sverige utan även globalt. Federal Reserve i USA har ett tydligt dubbelt mandat i sitt uppdrag. De skall naturligtvis hantera prisutvecklingen, men även balansera risker på arbetsmarknaden. I hans tal vid Jackson Hole, berörde FED-chefen Jerome Powell just potentiella risker på arbetsmarknaden som allt viktigare i kommande beslut om amerikansk penningpolitik. Konjunkturellt så är FED inställda på att vi har en ekonomisk mjuklandning framför oss. Det innebär att man lyckats hantera de senaste årens inflationsspiral med högre räntor, utan att det skadat, eller fått för stora negativa konsekvenser för arbetsmarknaden och den ekonomiska tillväxten i USA. Förväntningar på kommande räntesänkningar från FED har som sagt tydligt ökat under sommarmånaderna. Sedan i maj har förväntansbilden (prissättningen) justerats ner med nästan 1,5 procent på den amerikanska styrräntan (12 månader framåt). Det innebär att man i dagsläget tror att den amerikanska styrräntan når 3 procent under nästa sommar, och cirka 4 procent vid årsskiftet (sannolikt 3 ytterligare sänkningar i år).
Förväntningar om lägre räntor är tydligare i USA än i Europa, vilket lett till en ökad räntedifferens mellan blocken. Ränteskillnaden har ökat med 0,8 procent vilket medfört att Euron stärkts mot USD. Konjunkturutvecklingen i Europa är dock fortsatt svag. Isolerat från andra faktorer så borde därför ECB ha sänkt mer än vad de hittills gjort. Priskomponenten i den europeiska statistiken är dock fortfarande på den höga sidan, vilket är skälet till att man (ännu) inte prissätter lika tydliga räntesänkningar i Europa som man för närvarande gör i USA. Såväl förhandlade löner som faktisk löneutveckling faller dock relativt tydligt i Europa, vilket gör det sannolikt att ECB går vidare med räntesänkningar vid mötet i september.
Avskilda från Riksbankens penningpolitiska beslut återfinns regeringens finanspolitiska överväganden. I höstpropositionen som styr statsbudgeten i Sverige, så framgår att man även har för avsikt att använda en mer expansiv finanspolitik framöver. Det finns det utrymme för, eftersom Sverige till skillnad från de flesta länder som omfattas av EU:s stabilitetspakt, i allra högsta grad har en stark statsfinansiell ställning, med låg skuldsättning och en historia av balanserade budgetar. De av regeringen föreslagna reformerna kommer att uppgå till en knapp procent av BNP, och innefattar såväl skattesänkningar som tillväxtfrämjande åtgärder. Faktum är att om vi exkluderar pandemiåren, så har Sverige inte haft en sådan expansiv finanspolitik vid något tillfälle under de senaste 15 åren.
Lägre räntor i omvärlden och i Sverige, samt (för svenskt vidkommande) utrymme för finanspolitisk stimulans medför att vi troligen kan hantera den ekonomiska utvecklingen framöver bättre än många andra länder.
