Det är fortfarande dystra utsikter som präglar världens kapitalmarknader. Som vanligt i tider som dessa ligger i princip allt fokus på makroekonomiska data. Tittar man på data från världshandeln så kan man konstatera att pandemin inledningsvis skapade en enorm efterfrågan på varor, då tjänstesektorn globalt i princip var stängd. När sedan allt öppnade upp fanns en stor uppdämd efterfrågan på tjänster, och motsvarande efterfrågebortfall inträffade på tillverkade varor. Världshandeln har krympt med 10% i år över år jämförelse, och uppvisar nästan samma kontraktion som vid tidigare konjunkturbottnar.
Addera till detta den extremt strama penningpolitiken globalt (ex Japan), så är det inte förvånande att den reala BNP tillväxten i OECD, nu precis balanserar på recessionslinjen. Kina, som ofta utgjort en tillväxtmotor, har enligt externa bedömare fört en direkt felaktig ekonomisk politik efter den närmast totala nedstängning landet genomgick långt efter övriga världen öppnat upp.
Den pågående recessionen i världshandeln påverkar länder och ekonomiska block annorlunda. Tillväxten i USA drivs i stort av konsumtion, bortfallet från krympande världshandel och minskande tillverkning av varor kompenseras av ökande privat konsumtion. USA har vidare haft en expansiv finanspolitik, vilket motverkat de åtstramande effekterna av en stram penningpolitik. Tyskland som är en viktig handelspartner för Sverige drabbas hårt av tillbakagången inom tillverkningssektorn. Tysklands BNP har dubbelt så stor andel exponerad mot tillverkningsindustrin som till exempel USA. Lägg därtill de höga energikostnaderna, stort handelsberoende med Kina och åtstramande penningpolitik som skäl till att den tyska ekonomin befunnit sig i recession sedan 2022. Det ekonomiska förloppet i eurozonen kan beskrivas som stagflation, det vill säga avtagande/krympande tillväxt i kombination med hög inflation.
Aktieindexar globalt har hållit uppe relativt väl givet den ekonomiska utvecklingen och de penningpolitiska åtgärder som applicerats för att bekämpa inflationen. Skälet till detta är en tydlig preferens för stora likvida bolag och ett fåtal globalt dominerande tillväxtbolag inom teknologi, läkemedel och energi. Räknar man på riskpremien på aktier på indexnivå, ser det därför ut som att riskpremien fallit, när räntorna stigit kraftigt.
Vidare är relationen mellan stora och små bolags utveckling och värdering redan nere på historiska bottennivåer, vilket naturligtvis, när förutsättningarna förändras, skapar stora möjligheter i aktieurvalet.
Fallet i inflationstakt och den tydliga inbromsningen i världshandel talar för att den nuvarande penningpolitiska strategin inte är hållbar. Hade till exempel inflationen toppat på de nivåer den befinner sig nu, hade aldrig centralbankerna kunnat motivera så höga styrräntor som nu råder. Eftersläpningseffekterna av de höga räntorna blir alltmer tydliga i efterfrågeborfall från såväl konsumenter som företag. Skälet till inflationspuckeln var ju denna gång utbudsrelaterat, beroende av obalanser efter pandemin, energibrist på grund av geopolitisk utveckling, snarare än överkonsumtion.
Den viktigaste förändringen under månaden var att avkastningskurvan blev brantare, vilket innebär högre nivåer på de längre löptiderna jämfört med de med en löptid på 2–3 år. De långsiktiga inflationsförväntningarna har inte följt med upp, vilket innebär stigande långa realräntor, vilket är tydligt negativt för riskfyllda tillgångar såsom aktier och kreditobligationer.
För att dynamiken skall ändras på finansmarknaderna krävs en tydligare omläggning av kommunikationen och åtgärderna kring styrräntor från centralbankerna. Kan det medföra en vilja att se att realekonomin kan bottna ur under 2024, så kan det medföra goda avkastningsmöjligheter på såväl räntebärande placeringar som aktier, när det som nu är nedtryckt återigen skall normaliseras.
Taktiskt motiverar det ovan beskrivna skeendet, fortfarande lågt risktagande, samt en rekommenderad duration/löptid på räntebärande placeringar kring 2–3 år bestående av välkapitaliserade likvida instrument.
